En lektion i politisk spelteori
“Politik är inte ett spel” är ett ganska vanligt pÃ¥stÃ¥ende bland politiker som vill visa pÃ¥ allvar och engagemang. Tro inte pÃ¥ dem. Självklart gÃ¥r politik att analysera som ett spel.
Göran Erikssons intressanta krönika om klimatberedningens arbete beskriver vinnare och förlorare samt vilka bevekelsegrunder som finns. För att sammanfatta de olika strategierna:
- Oppositionen har insett värdet av att hålla sams mot regeringen.
- Alliansen har underskattat vikten av en enad linje i förhandlingarna.
- Regeringen har underskattat oppositionens intresse av konflikt med regeringen.
- Folkpartiet bedömer att vinsten av att agera ensamma om kärnkraften är större än förlusten.
Ska man försöka förstå de olika positionerna är det faktiskt en utmärkt utgångspunkt att utgå från att politik fungerar som ett spel:
- Mellan blocken råder ett nollsummespel1.
- Inom blocken råder istället ett icke-nollsumemspel, där gemensamma insatser för att vinna väljare över blockgränsen kan gynna alla partierna inom blocket. Men att föreställa sig att partier alltid sätter det gemensamma intresset framför partiintresset är att tillskriva dem en altruism som inte finns (och som inte heller skulle vara rationell).
Det gÃ¥r naturligtvis att komplicera analysen nÃ¥got, t.ex. genom att hävda att det mellan blocken inte rÃ¥der ett verkligt nollsummespel, utan att det ocksÃ¥ finns en extern “nytta”, t.ex. i form av svenskt inflytande i EU eller materiella förbättringar för medborgarna som ett resultat av överenskommelser. I och för sig är det en intressant frÃ¥ga att fundera över vilka betingelser som krävs för att denna externa nytta ska bli en verklig faktor i det politiska beslutsfattandet, men som huvudregel spelar det mindre roll (partier avstÃ¥r frÃ¥n sÃ¥väl kortsiktiga vinster som bra överenskommelser för att pÃ¥ sikt fÃ¥ mer inflytande genom att erövra regeringsmakten).
Strategiskt har vi en situation där “fÃ¥ngarnas dilemma” är tillämpligt pÃ¥ partierna inom respektive block. Kortfattat betyder det att det finns vinster för ett parti att inte samarbeta, förutsatt att de övriga gör det. Men om ingen samarbetar blir alla förlorare. FÃ¥ngarnas dilemma finns även generaliserat för fler än tvÃ¥ spelare i form av “middagsdilemmat“.
Tillämpat på klimatberedningens arbete är det uppenbart att man inom oppositionen har lyckats komma fram till en strategi där man stått enade mot regeringspartierna. Den samlade vinsten för hela oppositonen (och därmed den kaka man kan dela på) har varit tillräckligt stor för att motivera vart och ett partierna att avstå från kortsiktiga vinster för egen del.
Inom Alliansen har delvis den motsatta situationen rått. Folkpartiets bedömning är en klassisk spelteoretisk bedömning i en fångarnas dilemma-situation. Den potentiella vinsten för partiet med att ensamma diskutera kärnkraftens betydelse i klimatarbetet var alltför lockande för att man skulle avstå möjligheten.
Även över blockgränsen har Alliansen stött pÃ¥ problem. “Men möjligen underskattade alliansen oppositionens motiv att söka konflikt i klimatpolitiken”, skriver Göran Eriksson. Det är nog sant och mycket tyder pÃ¥ att Alliansen agerat som om klimatberedningen inte var ett nollsummespel, utan att man har vägt in extern nytta, som Sveriges möjligheter att agera med kraft under EU-ordförandeskapet 2009 och internationellt inflytande. Det är möjligen en vacker tanke, men i mötet med en mer cynisk strategi är det inte nödvändigtvis en framgÃ¥ngsstrategi.
Spelteoretiskt illustrerar utfallet i klimatberedningen alltså två dilemman för Alliansens partier:
- Hur ska man förhÃ¥lla sig till en opposition som tillämpar en “cynisk” strategi i ett nollsummespel, när Alliansen helst vill finna en samarbetsstrategi i ett icke-nollsummespel?
- Hur ska man handskas med icke-samarbete inom Alliansen? Folkpartiets utspel i klimatberedningen var inte första (eller sista…) gÃ¥ngen ett parti i Alliansen ser nyttan med att gÃ¥ sin egen väg, även om Alliansen som helhet förlorar pÃ¥ utspelet. En “snäll” strategi frÃ¥n övriga partier riskerar att leda till att det beteendet till och med uppmuntras.
Läs intressanta inlägg om: politik, spelteori, klimatberedningen, alliansen, oppositionen
- Det är förvisso en sanning med modifikation eftersom det finns en gemensam “pott” i form av ökat valdeltagande och röster pÃ¥ smÃ¥partier som FI, JL och SD, men den är marginell i förhÃ¥llande till det stora spelet [↩]
Liknande inlägg
Politikerna är inte ensamma om att inte vilja se politiken som ett spel. Minns en föreläsning där Anders Sannerstedt berättade om sin genomgång av tidigare forskning om förhandlingar i riksdagen och i förbigående noterade (citat ur minnet): »En del var baserat på spelteori – det kastade vi i papperskorgen.«
När jag analyserade oppositionens agerande idag på min blogg kom jag fram till att det inte borde finnas något skäl för socialdemokraterna att ytterligare jaga regeringen i klimatfrågan. De måste också tänka på att överbuden binder ris åt egen rygg om de tar makten i framtiden.
Det är mp som på ett skickligt sätt i partiegoistiskt syfte fått s att dansa efter deras pipa.
/DNg
För (s) kan det väl finnas två bevekelsegrunder (om vi utgår från att de, som du argumenterar, har rationella skäl för att inte vara mer pådrivande):
1. Att komma överens med (mp), därför att den inre enigheten är avgörande för framgång.
2. Att fortsätta hålla regeringen på defensiven. Oavsett vad man tycker i sakfrågan (och jag har aldrig gillat politik där man dividerar om någon procentenhet hit eller dit), så har regeringen idag tvingats svara på frågan om de har en lägre ambitionsnivå än oppositionen.
Jag har alltid haft för vana att analysera (s) utifrån antagandet att de agerar rationellt ur röstmaximerande syfte, vilket oftast visat sig vara ett ganska förnuftigt antagande. När det kommer till regeringsmakten är (s) utan tvekan Sveriges mest cyniska parti.