Ett bisarrt argument
Statsvetaren Olof Ruin skriver om politikers utsatthet som en risk för rekryteringen av framtida politiska ledare. Ett par av argumenten är måhända giltiga - den mediala granskningen och risken för personövergrepp. Men det tredje argumentet - att regeringen har som ambition att rekrytera toppchefer i förvaltningen utifrån kompetens, snarare än partibok, torde tillhöra de mer bisarra argumenten som förts fram.
Vill man försvara ett privilegiesystem som närmast liknar nepotism bör man ha ganska gott på fötterna. Har då Ruin det?
Knappast. För att argumentet ska vara giltigt bör det finnas ett antal “topprekryteringar” till politiken som inte skulle kommit till stånd om de inte förespeglats statliga toppjobb efter t.ex. tiden som minister. Problemet för Ruin är väl att “topprekryteringarna” inte har några större svårigheter att få tillbaka bra jobb i t.ex. näringslivet sedan de slutat sitt värv. De politiska utnämningarna har snarast kommit att gå till dem som valt politiken som sitt huvudsakliga värv sedan unga år. Att dessa proffspolitiker skulle ha avskräckts av en rekryteringspolitik för förvaltningen (alltså inte de politiska posterna) bygggd på meriter är knappast troligt.
Det finns hos vissa farhågor om att rekryteringspolitiken inte leder till att de bäst lämpade cheferna söker tjänsterna, eftersom de inte vill synas i ett offentligt förfarande. Det kan förvisso vara ett problem och förtjänar en diskussion. Men att en öppen och meritbaserad rekrytering skulle vara ett problem för rekryteringen av framtida riksdagsledamöter och ministrar är, kortfattat, nonsens.
Det vet naturligtvis också Olof Ruin, men ibland är själva debatten en större lockelse än sakfrågan.
Läs intressanta inlägg om: politik, olof ruin, utnämningspolitik,
Etiketter: försvar, media, regeringen, utnämningspolitik, valLiknande inlägg
