Var det djuplyssning som förnyade Centerpartiet?

En av de konsulter som arbetade tillsammans med under förnyelseprocessen 1998-2001 har skrivit en bok om sina erfarenheter. Som en av de som ledde förnyelseprocessen under den perioden, tillsammans med Andreas Carlgren och Ola Alterå, blir jag intresserad varje gång frågan kommer på tal. Den senaste veckan har jag läst om boken i Västerbottens Folkblad och i en krönika av Henrik Brors.

Ska man tro rapporteringen kring Eva Grundelius bok var det hennes konsultföretag och metod “djuplyssning” som ledde till de avgörande förändringarna i . Och det var Lennart Daléus ovilja att delta i förnyelsearbetet som ledde till att han så småningom tvingades bort som partiledare. Slutligen avgjordes partiets borgerliga hemvist av djuplyssningen.

Det är inga små anspråk Grundelius gör. Och de är dessvärre inte heller helt sanna. “Djuplyssning” fyllde en viktig funktion för efter 1998 års , då partiet var sargat och led av dåligt självförtroende. Konflikten från -folkomröstningen var fortfarande högaktuell och det fördes en debatt externt om behövdes i svensk politik. I det läget fanns ett enormt behov för medlemmar och funktionärer i partiet både att artikulera sina egna tankar om krisen och att lyssna på andras idéer. I den processen spelade djuplyssning, som var långt ifrån okontroversiell inom partiet, en viktig roll.

Men förnyelsen var mer än “djuplyssning”. Partiprogramkommittén hade två sekreterare - jag, som var ansvarig för att formulera de politiska underlagen, och Margareta Pettersson, som hade huvudansvaret för att driva processer kring arbetet. Margareta gjorde ett fantastiskt arbete med storforum, remisser och olika regionala konferenser för att sy in människor. Totalt engagerades ungefär 10.000 centerpartister i detta nästa, och för slutresultatet faktiskt viktigare, steg. Centerpartisterna inte bara talade med varandra, de formulerade också nya politiska krav. Djuplyssningen fyllde en funktion för att förbereda detta steg, men det var i själva partiprogramprocessen (där Grundelius inte var en del) som förändringen verkligen skedde.

Lennart hade utan tvekan en ambivalent syn på hur själva processen såg ut och nej, han gillade aldrig djuplyssnandet. Men att försöka misstänkliggöra hans engagemang för partiets förnyelse är rentav ohederligt. Med sitt lite typiska uttryckssätt “jag vill alltså vända på lite stenar” (uttalat på hans för centerpartister inte så särpräglade söderdialekt) inledde han omprövning på ett flertal områden, som ekonomisk politik och välfärdspolitik. Inte minst på det ekonomiska området skedde en stor omprövning där skattesänkningar för första gången blev ett huvudinslag, snarare än en restpost i Centerpartiets budgetförslag. Mycket av omprövningen av den ekonomiska politiken skedde för övrigt under ledning av Lena Ek. Inte heller hon får så gott betyg av Grundelius, som i sina bedömningar gör misstaget att likställa “djuplyssnande” med “förnyelse”. Den som varit kritisk till hennes, omdiskuterade, metod beskrivs tydligen som motståndare till förnyelseprocessen.

Visst ville Lennart förnya . Sedan fanns det andra skäl som gjorde att han dels inte hade ett självklart stöd: Många av partiets traditionalister misstrodde honom därför att han kom från Stockholm och dels fanns det en diskussion om hur ledarskapet egentligen utövades. Möjligen kan man uttrycka det som att förnyelseprocesssen så småningom kom att avsätta Lennart på grund av den dynamik som skapades i processen, men det handlade aldrig om att han motsatte sig själva förnyelsen. Ska man skriva historien om Lennarts tid som ordförande bör man istället lyfta fram det faktum att han var den som inledde förnyelsearbetet. Hans insatser var då helt avgörande för att vända partiets utveckling.

Inte minst spelade Lennart en roll när det gällde begreppet “borgerlig”. Lennart beskrev sig själv tydligt som borgerglig och svävade sällan på målet. Däremot var han tvungen att först ta en intern diskussion i ledningen om hur det skulle användas och sedan ägnade han en hel dag åt att försvara bara själva ordet “borgerlig” på Centerpartiets riksstämma i Skövde. Det var inte, som Grundelius försöker få det till, något som växt fram naturligt ur djuplyssningsprocessen. Fortfarande 2000, när diskussionen togs var det djupt kontroversiellt och känsloladdat och utan Lennarts personliga ledarskap på den stämman hade man inte kunnat samla sig kring ett beslut. Att ordet trillade ur Grundelius seminarier är, kortfattat, inte sant.

Jag har ännu inte läst Grundelius bok. Visst kommer jag att göra det, även om förhandsrapporteringen och intervjuerna gjort mig besviken på hur hon beskriver partiet och hela förnyelsearbetet. Til syvende og sidst bör man nog påminna sig om att Eva Grundelius är en konsult som alla andra. När hon skriver en bok om sitt eget arbete är det nog inte främst för den kritiska granskningens skull.

Läs intressanta inlägg om: , , ,

Uppdatering: länk till krönikan i DN inlagd

Technorati Tags: , , , , , ,

Etiketter: ansvar, Centerpartiet, ekonomi, EU, försvar, skatt, val

Liknande inlägg

7 kommentarer to “Var det djuplyssning som förnyade Centerpartiet?”

  1. [...] Och visst var det viktigt att över generationsgränserna kom fram till att Centerpartiet då var ett litet parti som var på väg att bli ännu mindre. Djuplyssningen var en del i ett stort både ideologiskt och processinriktat arbete med att hitta kärnan i Centerpartiet precis som Henrik Sjöholm beskriver. [...]

  2. [...] 100 000 medlemmar vid den tiden, genom djuplyssning med ett fåtal personer så tror hon fel. Henrik Sjöholm, som var viktig som huvudsekreterare i idéprogramsgruppen, har också bloggat om det och fastslår [...]

  3. Det är jag som har skrivit boken om "Hållbar kommunikation och bakgrunden till centerpartiets förändring".

    Till Dig, Henrik Sjöholm, vill jag skriva följande: Du skriver: "Ska man tro rapporteringen kring Eva Grundelius bok var det hennes konsultföretag och metod “djuplyssning” som ledde till de avgörande förändringarna i Centerpartiet ". Mitt svar är att Du INTE osjälvständigt och okritiskt ska tro på "rapporteringen" kring min bok, för den utgör endast subjektiva och personliga tolkningar. Det är jätteviktigt med en god källkritik om man själv vill väcka förtroende.

    Läs i stället boken och reflektera ordentligt kring vad jag skriver - och kom därefter igen med Dina slutsatser.  Jag tror det är jättebra om vi kan skapa en sansad dialog kring hur partier och politiker kan och bör gå till väga för att förnya sig och kommunicera bättre, för det behövs verkligen.

  4. Nu är det inte bara Henrik Brors kommentarer jag tagit del av, även om det är svårt att tro att han skulle missuppfatta den så kapitalt. Jag har även läst vad som skrivits i VF och på din egen hemsida och visst gör du anspråk som du inte har täckning för i vad som verkligen hände.

    Frågan om den borgerliga hemvisten slets i partistyrelsen och på riksstämman. Det poppade inte upp ur djuplyssningen. Tvärtom så var det den person som du är snar till att kritisera för att han inte gillade din metod - Lennart Daléus - som drev fram frågan därför att han var personligt djupt övertygad om behovet av en borgerlig positionering.

    Även den andra personen du kritiserar - Lena Ek - i intervjun i VF hade myciket riktigt invändningar mot djuplyssnande. Men att säga att hon inte var en del av förnyelsen är helt enkelt nonsens. Hon spelade en stor roll i förnyelsen av partiets ekonomiska politik (tillsammans, för övrig, med Rolf Kenneryd som tog ett enormt ansvar för skattefrågorna).

    Djuplyssningen fyllde en funktion för att få människor att börja tala med varandra, men det var en ganska begränsad del av den stora förnyelseprocessen där de viktiga politiska ställningstagandena gjorde i den större processen där många tusentals centerpartister engagerades. Jag vill naturligtvis ha cred för min del i det centrala arbetet, men när det gäller processandet är det Margareta Pettersson som ska hyllas för sin envishet, idoghet och energi när det gällde att förankra det arbete som utfördes i partiprogramkommittén.

    Det står naturligtvis dig fritt att tolka skeendet mellan 1998 och 2000 (även om jag är tveksam till idén att konsulter skriver böcker om sina kunder). Men då får du också vara beredd på kritik från andra som var en del av processerna och som förmodligen såg en annan helhet därför att vi kunde betrakta beslutsfattandet inifrån.

  5. Det jag berättar om i min bok är en del av det som bevisligen "verkligen hände", men det är viktigt att komma ihåg att det endast är ett av flera perspektiv på saken och dessutom ett ganska begränsat perspektiv. Det jag hävdar i boken står heller inte i motsättning till att frågan om den borgerliga hemvisten "slets i partistyrelsen och på riksstämman". Det är självklart att det är i dessa fora man fattar beslut om partiets inriktning - men det som sades i de workshops jag ledde var en inte oväsentlig del av den process som föregick detta.

    Och när det gäller Margareta Petterssons stora roll och betydelse i förändringen är vi helt eniga, vilket Du kommer att se när Du läser boken. Hon får jättemycket cred av mig!

    Vidare skriver Du att jag ska vara beredd på kritik när jag ger ut en bok med mitt perspektiv på det som skedde. Ja, självklart - men jag vill att den kritiken ska vara saklig och utgå från vad det faktiskt står i boken, d.v.s. att ni läser och begrundar vad jag försöker säga först och dömer sedan.

    Jag håller även med om att det i många fall är tveksamt om man som konsult ska beskriva vad man har gjort hos en kund. Det har jag grunnat mycket på - och det står om det i slutet av min inledning. Där har jag också noga motiverat varför jag kom fram till att jag tror att det är bättre att jag publicerar min berättelse, än att jag håller tyst.

    Och nu har jag en fråga en rak fråga till Dig Henrik: När Du har läst min bok ordentligt - och förhoppningsvis fattat vad det är jag försöker säga med den - tycker Du då, för det första, att jag hellre borde ha tigit? Och för det andra, om Du tycker det, kan Du i så fall uppriktigt förklara för mig så att jag fattar varför Du tycker så?

    För mitt viktigaste syfte med boken är att sprida kunskap om vad Hållbar kommunikation är och hur man gör samt varför det är mycket bättre att lära sig använda det, än vad det är att kommunicera slarvigt, dåligt och mer omedvetet.

    Läget är ju faktist det, att vi är allt fler som vänder (parti)politiken ryggen och jag tror att det i hög utsträckning beror på att kommunikationen inte bedrivs på tillräckligt bra sätt, varken inom partierna eller utåt. Jag menar också att vi tillsammans med ganska enkla medel skulle kunna jobba för att ändra på detta och jag vill bidra till det, för jag tycker politik är jätteviktigt och att vi är väldigt illa ute när avståndet mellan medborgarna och politikerna växer.

  6. Återigen, jag kommer att läsa boken och kanske återkommer jag med kommentarer då.

    Men det förändrar inte att jag mycket väl kan ha synpunkter på hur du marknadsför boken. Jag har ju faktiskt hänvisat till två förstahandskällor: Intervjun i VF och den inledning som ligger på din egen hemsida.

    Av dessa kan jag dra två slutsatser: du överdriver kraftigt betydelsen av djuplyssnandet för den politiska processen och du angriper, i publicitetssyfte, två politiker som var viktiga delar av förnyelsen, även om de inte råkade gilla just din metod.

    Som sagt, jag ägnade timmar tillsammans med Andreas Carlgren och Ola Alterå åt att försöka tolka utfallet av djuplyssnandet. Och jag kan försäkra att ganska lite av den analysen handlade om den borgerliga hemvisten. Betydligt mer handlade om att försöka hitta något som förenade de grupper som, långt senare i målgruppsanalysen 2006, kom att beskrivas som "traditionalister" och "modernister".

    Man skulle ju också kunna fråga, eftersom du tycker att jag och andra drar felaktiga slutsatser från media: Ger Henrik Brors artikel och intervjun i VF en felaktig bild av vad du vill förmedla?

  7. Henrik Sjöholm frågar mig: "Ger Henrik Brors artikel och intervjun i VF en felaktig bild av vad du vill förmedla?"

    Svaret är antagligen ja, i den betydelsen att de alltför ensidigt fokuserar på min roll i processen och framhåller den som allena saliggörande. Men det är ju ofta så media fungerar, de överförenklar och överdriver - för det blir inga säljande nyheter ifall man uttrycker sig mer nyanserat…

    Vidare är mitt viktigaste syfte med boken att uppmärksamma hur viktigt det är att vi förbättrar medvetenheten oom hur vi kommunicerar samt att visa hur man med ganska enkla medel kan åstadkomma en förändring som har stor betydelse. Och för att klargöra det så att folk förstår behöver man ett praktiskt exempel och då valde jag centerpartiet av ett antal olika skäl. Men jag har också hjälpt andra organisationer med samma metod.

    När det gäller Daléus och Ek så angriper jag inte dem i publicitetssyfte. Jag känner mest sorg över att de valde bort den Hållbara kommunikationen i de workshops jag ledde, när de flesta andra tyckte den var viktig. I boken har jag vidare försökt göra en hederlig redogörelse för det som hände sett från mitt perspektiv - och då går det inte att utesluta så viktiga fakta, för då blir inte skeendet begripligt. Och när det gäller VF och DN har jag endast svarat uppriktigt på journalisternas frågor om uppslutningen kring de vi gjorde m.m.

    När det gäller den borgerliga hemvisten, kan jag endast konstatera att det upplevdes som en viktig slutsats av många deltagare i de workshops jag ledde.

    Vidare var det också många andra nya slutsatser i mina workshops som upplevdes som viktiga, men jag har dragit en gräns för vad jag vill säga offentligt om arbetet, eftersom många saker sades i förtroende där och då. Jag  har själv kvar kvar en omfattande skriftlig dokumentation från den djupa självrannsakan som gjordes, men om den ska offentliggöras får ni göra det själva.