Jag finns kvar, men saknar inspiration
Man kan fråga sig om det är mig eller svensk politik det är fel på. Trots ett brinnande politiskt intresse, både privat och yrkesmässigt, har jag svårt att hetsa upp mig över svensk politik överlag. Även om sanningen förmodligen ligger någonstans mittemellan (och jag har för mycket att göra just nu), så börjar jag känna ett behov av att kverulera något över politikens tillstånd.
Debatten är på något sätt så oerhört förutsägbar. Regeringen talar om hur bra det går för Sverige, hur många nya jobb som skapats och att allt är en följd av den innovativa politiken. Oppositionen talar om hur bra det går för Sverige, varnar för hur illa det kan gå och förklarar att framgången inte är regeringens förtjänst utan att dess politik tvärtom riskerar att påskynda nedgången.
Det är förvisso ett klassiskt politiskt recept och så det måste vara. Tala om hur bra den egna politiken är, skyll eventuella framgångar för motståndaren på tur eller konjunktur och anklaga motståndaren för populism och lättfärdighet.
Nödvändigt eller ej, så saknar åtminstone jag något mer, något som kan få fart på det personliga engagemanget och som väcker passionen i politiken till liv. Det jag söker handlar om visioner, om en idé vad man vill med Sverige, snarare än torra resonemang om arbetskraftsutbud (nog så viktigt, men jag går då inte igång på det) eller om återställare (som säkerligen tilltalar en del av socialdemokratins kärnväljare, men hur fräscht är det att gå till val på förra mandatperiodens politik?). Det behöver inte vara fluffiga resonemang om landet som flödar av mjölk och honung (för som Tage Danielsson frågade sig: vem skulle vilja klafsa omkring i en sådan sörja), men väl en något större idé om vad man vill med Sverige på fem, tio, femton års sikt.
Det är nog signifikativt för svensk politisk debatt att den har avideologiserats så till den milda grad att alla partier nu tävlar om att vara de bästa ingenjörerna och att det parti som tidigare utgjorde ett slags ideologisk motpol till socialdemokraterna nu försöker övertrumfa dem på hemmaplan i grenarna finansiera och administrera den svenska modellen. Det kanske är klokt kortsiktig, men på längre sikt måste det vara förödande för borgerlighetens möjligheter att förändra den politiska agendan (jag skriver om detta i nya numret av Neo, ännu inte på nätet).
Vad värre är: de som är rädda för Sverigedemokraterna i nästa val, borde också vara rädda för en politisk debatt som präglas alltför mycket av samförstånd och ideologisk utslätning. Bristen på en levande debatt, också om värderingar, är utan tvekan den bästa grogrunden för “alternativa” politiska rörelser att framstå som något nytt och fräscht.
Lite visioner, så här mitt emellan två val, någon?
Läs intressanta inlägg om: politik, ideologi, partier, värderingar, sverigedemokraterna
Etiketter: ideologi, oppositionen, regeringen, Socialdemokraterna, valLiknande inlägg
