Därför leder fler kryss till sämre personval
På en punkt har Johannes Åman rätt när han beskriver bristerna i dagens system - en väljare måste välja mellan att stötta förstanamnet och att delta i fördelningen av ytterligare platser (eller den enda platsen när förstanamnet dessutom väljs i någon annan valkrets). Det leder till oönskade effekter, där centerväljarnas dilemma i europaparlamentsvalet 1999 är ett bra exempel:
I ett märkligt interndiplomatiskt drag sattes Görel Thurdin framför både den solklare vinnaren i medlemsomröstningen, förre jordbruksministern Karl Erik Olsson, och den lika tydlige tvåan, EU-motståndaren Hans Lindqvist, som båda redan satt i Europaparlamentet. På fjärde plats hamnade förre ordföranden i ungdomsförbundet, Kristina Jonäng.
Trots listordningen utgick alla initierade väljare frÃ¥n att racet stod mellan Karl Erik och Hans. FÃ¥ trodde att Görel Thurdin skulle ha möjlighet att ta nÃ¥gon av dem i ett personval. Kristina hade mÃ¥nga sympatisörer, men drabbades med all säkerhet av att mÃ¥nga inte ville “kasta bort” sin röst i kampen mellan de tvÃ¥ huvudmotstÃ¥ndarna. Resultatet blev ocksÃ¥ det förväntade: Karl-Erik valdes före Hans och Görel Thurdin (som för all del ocksÃ¥ kom över personvalsspärren) medan Kristina Jonäng inte gick lika bra i personvalet.
Problemet var naturligtvis att väljarna bara hade ett kryss och eftersom kampen var så hård mellan de två huvudmotståndarna valde många att inte stötta sitt förstahandsval, utan att låta rösten spela så stor roll som möjligt. Det är ett sådant scenario som Johannes Åman vill undvika.
Problemet är att lösningen med flera kryss leder till ett avgjort sämre personval, där väljarna faktiskt får mindre möjlighet att göra sin röst hörd. Ju fler (jämställda) kryss en väljare har, desto mer spär man ut personvalet. Med fem kryss per väljare skulle det vara meningslöst att överhuvudtaget pesonrösta.
Skälet till detta ligger i att man får anta att partierna placerar ganska attraktiva kandidater i topp. De flesta väljare verkar kunna tolerera första- och andranamnen. I ett scenario med flera kryss skulle alltså dessa få röster av ganska många, som samtidigt röstade på sin favoritkandidat. Det krävs inte mycket för att inse att detta leder till att listordningen står sig.
För att inse det orimliga kan man utgå från extremexemplet: Om en lista har 20 platser, så ger vi väljaren 19 kryss. Utan att titta på matematiken kan vi konstatera att det är tämligen osannolikt att listordningen skulle rubbas i ett val. Samma sak gäller om väljaren har 10, 5 eller 3 kryss, det blir bara svårare att upptäcka.
Därför har Johannes Åman och andra som argumenterar för flera kryss fel. De har däremot rätt om bristerna i dagens system. Den bästa lösningen är att låta väljarna rangordna kandidater. Därigenom får väljarnas vilja maximalt genomslag, samtidigt som förstanamnet varken gynnas eller missgynnas otillbörligt. Tyvärr är det en fråga som numera är helt död i grundlagsutredningen.
Läs intressanta inlägg om: politik, val, valsystem
Etiketter: EU, europaparlamentet, grundlagsutredningen, val, valetLiknande inlägg
En möjlig tankegÃ¥ng, som jag inte har en aning om den har implementerats nÃ¥gonstans, är att ge varje väljare obegränsat med kryss, men att göra dem mindre värda ju fler som används. Ett kryss är värt en “hel” röst, tvÃ¥ kryss en “halv” var, tre en “tredjedel” var. Man skulle till och med kunna ge mer än ett kryss per kandidat (tvÃ¥ pÃ¥ huvudfavoriten och ett till ett andrahandsval, exempelvis). Fast jag har inte en aning om det egentligen skulle fungera i praktiken, det finns en viss risk att det blir väl krÃ¥ngligt…
“Enkel överförbar röst”, eller att rangordna kandidater, är det smartaste och mest demokratiska valsystem jag har läst om, där hÃ¥ller jag helt med dig. Men jag tror inte att flera kryss leder till den utspädningseffekt du tror att det skulle leda till.
Om alla tvingas sätta lika många kryss så tror jag vi skulle se den slentrianmässiga utsättning av kryss för nummer ett som du fruktar. Om inte ett fast antal måste sättas ut så kommer det hela dock bli intressantare. Folk som bryr sig kommer kryssa för de kandidater de gillar. Folk som ogillar en förstakandidat (vilket händer ganska ofta) kan sätta kryss för alla kandidatens huvudmotståndare. Och så vidare. Naturligtvis kommer dessa system ha störst effekt i valkretsar där det finns nog mandat för att andra och tredjeplatser från listor ska vara viktiga, men de kommer att påverka vilka som väljs till riksdagen om folkviljan skiljer sig från listordningen, och de kommer att öka möjligheterna för folk att göra sin vilja hörd.
Och jag tycker ditt exempel 19 kryss för 20 platser är ett bra exempel på varför obegränsade kryss är önskvärda. Om jag kan acceptera alla kandidater utom en borde jag ha möjligheten att visa det.
Tack för kommentarerna.
JodÃ¥, bÃ¥da varianterna finns. Det Magnus beskriver kallas “cumulative vote”. I grunden är det ett hyggligt sunt tänkesätt, men det är sÃ¥rbart för taktiskt röstande (eftersom flera röster urholkar värdet pÃ¥ din förstakandidat, sÃ¥ blir det rationellt att inte rösta för flera, vilket gynnar dem som kan samordna sina röster framför okoordinerade väljare som bara kryssar för vad de tycker).
Det Martin beskriver är vad som brukar beskrivas som “approval voting” (toleransröstning). Det är en inte helt ovanlig tanke när man vill ha sÃ¥ breda koalitiioner som möjligt i ett land (man fÃ¥r dÃ¥ rösta pÃ¥ flera partier). Men det är lätt att inse att flera likvärdiga kryss faktiskt urholkar värdet av det enskilda krysset (det är t.ex sannolikt att förstanamnet pÃ¥ en lista ingÃ¥r nÃ¥gonstans i preferensordningen hos en majoritet av partiets väljare, även om en annan kandidat är förstahandsvalet hos fler).
Dessutom finns allvarliga problem med toleransröstning, även om man accepterar att det leder till minskat och inte större väljarinflytande över listordningen: (1) En majoritetsgrupp kan stänga ute minoritetsinflytande - anta att ett parti har en stark fraktion som konsekvent röstar på sina tre kandidater. De kan då få alla tre valda om partiet får tre mandat, även om det finns andra väljargrupper som borde få kandidater valda i ett proportionellt system. (2) Även kandidater som är seriösa utmanare till huvudkandidaten står inför ett dilemma hur de ska rekommendera sina anhängare - se t.ex the på Wikipedia.
Jag har rekommenderat den förr och gör det gärna igen. Den bästa handbok jag sett i valsystem är gjort av institutet IDEA och finns gratis för nedladdning: Electoral System Design.