Visst kan man hantera Irlands nej, men det har också ett pris
De irländska väljarnas rungande nej blev en omskakande upplevelse för de europeiska stats- och regeringscheferna som satsat allt på att få det bantade Lissabonfördraget godkänt. Det behöver dock inte bli till en konstitutionell kris. EU har handskats med motsträviga medborgare förr, men varje gång det sker har det ett politiskt pris.
Senast det begav sig röstade Irland nej till Nicefördraget 2001. Genom ett formellt undantag från den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kunde väljarna övertygas om att rösta ja i en andra folkomröstning. Även när Danmark röstade nej till Maastrichtfördraget 1992 löste man frågan genom undantag, denna gång från EMU, delar av det rättsliga och inrikes samarbetet, försvarspolitiken och unionsmedborgarskapet. Också de danska väljarna lät sig övertygas av undantagen och röstade nej i en ny folkomröstning året därpå.
Även om ordningen naturligtvis är rimlig och legitim har det väckt en hel del debatt och många har menat att EU-ledarna försöker pressa på väljarna grundlagar de inte vill ha genom minimala reformer av fördragen.
Ett annat ljud i skällan var det när två av EU:s kärnländer, Nederländerna och Frankrike, röstade nej till det konstitutionella fördraget som föregick Lissabonfördraget. Då var det inte tal om att upprepa folkomröstningarna eller att göra smärre förändringar i en snabb process. Istället drog processen ut i tre år och stora delar av fördraget förhandlades om.
Det är således skillnad på medlem och medlem i unionen. Även om alla medlemsländer formellt väger lika tungt när fördragen ska antas (de kräver enhällighet), så är det inte så när man väl sitter vid bordet. Då skiljer man inte bara mellan stora och små länder, utan också mellan centrum (Benelux, Frankrike och Tyskland) och periferi. Det må finnas maktpolitiska och historiska skäl för denna speciella hänsyn, men som grundval för ett solidariskt samarbete kan detta förhållningssätt på sikt visa sig bli förödande.
Man skulle kanske kunna gå så långt som att beskriva det som ett föraktfullt förhållningssät till sådana medborgaryttringar utanför den innersta kärnan. Dagens kommentarer, då kommissionen, liksom flera länder (däribland Carl Bildt för Sverige) klargjorde att ratificeringsprocessen ska gå vidare. Den irländska regeringen och dess medborgare ska utsättas för ett stort tryck att vika sig.
Utan tvekan kommer det att lyckas även denna gång, men för varje gång man tillämpar den hårdföra metoden bäddar man för fortsatta medborgarprotester. I förlängningen innebär det att den övergripande konstitutionella reform som egentligen är nödvändig för att EU ska fungera bra kommer att omöjliggöras.
Stats- och regeringscheferna visade redan i hanteringen av det konstitutionella fördraget att EU som helhet knappast är moget att vara en stormakt och att det är långt kvar innan vi ser en verklig solidaritet medlemmarna emellan. Den totala bristen på all-europeiskt ledarskap vi sett under lång tid kommer att bestå.
Så vad skulle då alternativet vara? Kanske att göra det verkligt radikala, att konstatera att Europas medborgare (och inte bara en massa EU-negativa nejsägare) är hjärtligt trötta på beslutsfattande i slutna rum, total brist på öppenhet gentemot medborgarna, obegripliga grundlagar och lika obegriplig lagstiftning, och att därmed bestämma sig för att skriva om konstitutionen ännu en gång.
Visst är det svårt och visst ställer det krav. Men för varje örfil de europeiska politiska ledarna får av väljarna blir det alltmer uppenbart att EU behöver en nytändning.
Läs intressanta inlägg om: politik, eu,
Etiketter: öppenhet, Carl Bildt, EU, försvar, Frankrike, regeringen, säkerhetspolitik, valLiknande inlägg
Du vet det här med slipstenen
Man måste dra den varv efter varv
Ja, priset är några miljoner färre för ägarklassen. Vi kan leva med det.
Alternativt kan man ju säga att priset är ett EU som inte kan fatta beslut om miljöpolitik, som inte kan bidra till fredsvevarande insatser, som inte kan anta miniminormer för t.ex. arbetarskydd. Vart tog den internationalistiska vänstern vägen?
Eller sÃ¥ kan man se det som ett eu som inte bidrar till korstÃ¥get som kallas “kriget mot terrorism” Att Eu fÃ¥r svÃ¥rare att driva igenom regler som gör det lättare för arbetsgivare att pressa ner arbetarlönerna och försämra arbetskydd. För det är ju det vi har fÃ¥tt ut av Eu hittils