Vilka slutsatser drar allianspartiernas ledningar av FRA-debatten?
Oavsett inställning i sakfrågan, så har debatten och spelet kring FRA-lagen, så har det blivit uppenbart att de gamla partierna har svårt att navigera i ett nytt medielandskap.
Debatten om rätt och fel har sedan beslutet kommit att ske parallellt med en debatt om partiernas försök att styra medieflödet genom direktiv till medarbetare eller mail till arbetsgivare. Förvisso har arbetsgivare rätt att ha synpunkter på de anställdas agerande eller på journalisters granskning. Men politiska partier är inte företag, de är delar av det demokratiska systemet och måste ställa högre krav på sig själva ifråga om tolerans också för avvikande meningar än normala företag.1 Statsministern har passat på att offentligt förminska den roll som bloggar och gräsrotsaktivism (för första gången, mig veterligt) har spelat i ett så dramatiskt skede. Även om han på sätt och vis kan kassera hem en seger i sak, så har bilden av en lyssnande och ödmjuk regering fått en rejäl törn av processen.
Peter Wennblad på Magasinet Neo har, liksom PJ Anders Linder, konstaterat att den verkliga krisen inte handlar om en momentan väljarförlust (den är säkerligen begränsad), utan om att man lyckats alienera sig från en mängd företrädare som kan prata väl om alliansen inför kommande val, både på bloggar och på andra arenor. I en verklighet där partierna inte längre ensamma dominerar och styr medierapporteringen kan den bristen visa sig vara helt avgörande.
Bortom det hat som drabbat t.ex. Fredrick Federley och Annie Johansson (och som i förlängningen faktiskt skadar förändringsrörelsen när man angriper dem som faktiskt försöker göra rätt, även när de inte orkar hela vägen), har det visat sig röra på sig inom partierna. Niklas Wykman i MUF går längst när han hotar med att, som det verkar, lämna partiet om det inte sker en förändring ifråga om FRA-lagen. Men också inom centerpartiet har saker och ting börjat röra på sig. Centeruppropet är ett initiativ av ett antal nya centerpartister med krav på förändring, innefattande bland annat en extra stämma.
Själv är jag, liksom Magnus Andersson, långt ifrån säker på att en extrastämma är den bästa vägen framåt, men kravet på att centerpartiet tar ett steg tillbaka och utvärderar det som skett och hur man som parti handskats både med sakfrågan och processen är viktigt och måste tas på allvar.
Till skillnad från tillfälliga stormar, verkar inte kritiken lägga sig den här gången. I bloggosfären formuleras nu ett mer långsiktigt motstånd, samtidigt som kritiken mot hur det etablerade partiväsendet fungerar börjar formuleras mer vältaligt än på länge. Det värsta man som politisk ledare kan göra i ett sådant läge är att sticka huvudet i sanden och hoppas att allt ska bli som förut.
Några enkla utgångspunkter för den fortsatta strategidiskussionen i partierna: (1) Internet var ingen fluga. (2) Det var inte bloggarna heller. (3) Partierna har inte längre monopol på informationsflöden. (4) Partier behöver ambassadörer också utanför de egna bunkrarna. (5) FRA-frågan har skadat partiernas trovärdighet också bland de egna på ett sätt som ännu inte verkar ha gått in. (6) En strategi för att gå vidare måste utgå från att man faktiskt försöker reparera det förtroendet, snarare än att bara gå vidare och låtsas som ingenting. Och ja, det innebär att också offentligt erkänna att man faktiskt gjort fel. Det kan kännas surt, men är förmodligen nödvändigt och betydligt trevligare än alternativet.
Intressant om: politik, fra, övervakning, integritet, strategi, alliansen
- I centerpartiet, liksom i flera andra partier, förekom för några år sedan diskussioner kring om medarbetare skulle kunna få ha egna bloggar. Det var ingalunda självklart, men till slut så accepterade partierna, om än motvilligt, att det var en ny verklighet. Jag har också varit med vid ett tillfälle om att diskutera efterforskandeförbudet, som formellt inte gäller partier eftersom de är privaträttsliga subjekt men som partierna i praktiken måste rätta sig efter eftersom det är vad som förväntas av dem. [↩]
Liknande inlägg
Som jag har sagt flera gÃ¥nger i dag…
Om nÃ¥gon ställer upp ett alternativ som inte genast alienerar de som idag är djupt skeptiska till allt som centerpartiföreträdare säger, sÃ¥ är det förstÃ¥s bra. Men jag tror inte det finns nÃ¥got sÃ¥dant alternativ, annat än att “kauterisera sÃ¥ren” som har skapats. Därefter kan vi gÃ¥ vidare. Men jag ser dÃ¥ ingen annan väg, sÃ¥ därför är en extrastämma det bästa.
Dessutom syftar ju extrastämman just till att få till stånd en sådan diskussion som du efterlyser. Det leder heller inte till en förtroendekris för partiledningen, därför att i de flesta läger så finns inte det förtroendet kvar.
[...] Vad händer med FRA nu?, Vad ska staten med all denna information om oss?, Vem läckte till media?, Vilka slutsatser drar allianspartiernas ledningar av FRA-debatten?, WYKMANS VREDE, Är detta undergången för [...]
“Det leder heller inte till en förtroendekris för partiledningen, därför att i de flesta läger sÃ¥ finns inte det förtroendet kvar.”
Björn,
På fullaste allvar, tror du verkligen att förtroendet för partiledningen är förbrukat? Jag tror att du har fel i denna fråga och att det finns ett starkt förtroende för partiledningen. Men det är också avhängigt av hur partiet agerar framöver.
Jag har fullständigt förlorat förtroendet för STASI-regimen som mot folkets vilja beslutat av avlyssna alla medborgare. Alliansen har svängt sÃ¥ lÃ¥ngt till vänster att t o m kommunisterna i Vänsterpartiet är mer liberala. Jag kommer aldrig mer att rösta pÃ¥ ett “borgerligt” parti efter detta svek. Vi liberaler som vill leva i fred och frihet fÃ¥r rösta pÃ¥ Miljöpartiet eller Piratpartiet i nästa val eftersom de är de enda som röstar emot FRA-lagen. Har vi tur fÃ¥r vi ett nytt parti med äkta liberala värderingar.
Alliansregeringen förtjänar allt förakt som de får.
Per,
De har tydligt sagt att de är för allmän avlyssning. Hur kan man ha något som helst förtroende för en sådan partistyrelse?
HÃ¥ller med Jonny.
Att försöka ändra dessa personers uppfattning inifrån partiet får nog ses som ogenomförbart. De har helt enkelt inte en liberal livsåskådning.