Vad EU-debatten borde handla om #2
Som övertygad europavän och anhängare av ett stort och kraftfullt EU öppet för alla EU-länder kan man inte bli annat än förtvivlad när man ser hur unionen hanterar sina grannar.
I helgen hölls det årliga EU-toppmötet mellan EU och Ukraina. Den positiva nyheten är att man inleder förhandlingar om ett associationsavtal, som innebär ett mycket närmare samarbete på flera områden än det tidigare samarbetsavtalet. Förhoppningsvis ska det också kunna leda till viseringsfrihet. Från Ukrainas sida har man stora förhoppningar på detta och ser det som ett första och viktigt steg mot ett fullt medlemskap.
Så kommer då minuskontot. Det är långtifrån självklart att Ukraina får bli medlem i EU, oaktat den ekonomiska utvecklingen och oavsett om de löser sina inrikespolitiska problem. “Utvidgningströtthet” (enlargement fatigue) har de senaste åren blivit ett allt vanligare begrepp bland EU-ledare som inte vill ta ansvar för ytterligare utvidgning, som är rädda för hemmaopinionen och därför hemfaller åt protektionism och rädsla för det okända. Den polske rörmokaren spökar fortfarande i många europeiska ledares föreställningar.
Dessutom är löftena om viseringsfrihet knappt värda pappret de är skrivna på. Från kommissionens svenska informationskontor är rubriken på informationen “snart visumfritt för ukrainare?”, vilket låter lovande. Men läser man det engelska orginalet till pressmeddelande, så visade det sig att den ansvariga kommissionären, Benita Ferrero-Waldner, talat om “the long term perspective of establishing a mutual visa-free regime”, dvs att det knappast är förestående i närtid.
Det är naturligtvis bra och välkommet att man tar ytterligare steg i samarbetet med Ukraina och andra grannländer. Men det måste bli ett slut på den njugghet och ogina retorik som fortfarande präglar EU:s relationer med de länder som inget hellre vill än bli en del av den europeiska gemenskapen.
Intressant om politik, eu, ukraina
Etiketter: ansvar, ekonomi, EU, retorikLiknande inlägg
